Som ett finger i kladdkakssmeten

Vårkänslorna är här och inkommer tillsammans med nysningar, rinnande näsa, tåriga ögon och ett nyrört hjärta. Jag vill tro att vi lever för att känna och uppleva så mycket som möjligt men att känna, ja det är ju ofta inte helt smärtfritt.

Ja, och så det där med kladdkakssmeten. Hur ska jag förklara den ...Tänk er att man doppar ner fingret i en kladdkakssmet och långsamt gräver sig ner för att få med sig så mycket gottigt det bara går på vägen upp. Man tänker inte på smeten utan bara på att få en del av den. Ni hänger med va? Lite så känns det nog. Som att man är en smet som någon helt vårdslöst doppat fingret i.

Ja, nu blev det lagom flummigt på måndagsmorgonen. Hoppas solen lyser hela dan!

< En av många ;) men ändock så viktig!

RSS 2.0